De som blev över: En stilla natt

Han slog henne igen. Det kändes så skönt. Han ville att hon skulle gråta och känna det han inte kände. Christina skulle lida och hon förtjänade det. Han tog tag i hennes nackhår och drog upp henne på fötter igen, med en knuten näve boxade han henne i magen. Christina skrek inte, det gjorde hon aldrig, hon var rädd för grannarna. Men han ville att hon skulle skrika, det var därför han slog henne.

Ronny kom hem som vanligt med bussen 19:56. Äntligen fredag… Det hade som vanligt vart en skitdag på kontoret. På måndag skulle det vara en ny skitdag. Christina la patiens på datorn när han kom in genom dörren 20:35. Han sa inget. Väskan hamnade i sitt vanliga hörn där den skulle bli liggande till på måndag. I köket stod ett mjölkpaket framme. Han sa inget, tog paketet och ställde in det i kylen. Maten stod på bordet, Christina och Sonja hade redan ätit. Han gnuggade sitt orakade ansikte med båda händerna och gäspade. I kylen hittade han kvällens första starköl, Pripps Blå. Vid det lilla vita fällbordet stod tre matchande stolar. På hans plats låg katten som vanligt. Ronny sa inget men körde bort kräket. Från rummet intill hörde han Christina klicka sig fram genom sin patiens. Ölen öppnades med det underbara pysandet och knäppen som bara en öl på burk kan öppnas. Klickandet i rummet bredvid upphörde. Ronny tappade upp den skummande ölen i ett mjölkglas som stod framdukat vid hans plats. Han tog för sig av spagettin och köttfärssåsen. Säga vad man vill om kärringen men det kunde hon i alla fall.

Ketchupen var nästan slut. Flaskan pruttade ut ketchup som stänkte över halva matbordet och Ronnys vita skjorta. Skjortan hade redan en stor kaffefläck sedan tidigare från dagens morgonfika. Han sa inget men det hade börjat koka i honom. Christina smög in i rummet hon sa ingenting. Ronny satt med ryggen mot henne och brydde sig knappt om henne. Han tänkte på hur orättvist det var.
”Hej… Sonja sover.” Sa hon till slut.
”Jaha?” Ronny visste det, Christina såg alltid till att ungen sov när han kom hem. Han träffade nästan aldrig sin dotter. Det störde honom. Ronny kunde inte förstå varför han, som familjens försörjare inte fick träffa henne. Han jobbade hårt hela dagarna, han pendlade långt med buss och tåg, och så träffade han bara Sonja några timmar på helgerna. Hon var döpt efter Christinas farmor, Ronny undrade fortfarande varför de hade valt ett så löjligt namn.

Innan han var färdig med maten hade Ronny knäckt en andra öl. Och när han var färdig öppnade han en till. Lägenheten var för liten för att ha två sovrum och ett vardagsrum, så de hade TV:n i köket. Han hatade Peter Jihde vid det här laget. En sån uppblåst liten Stockholmarfjant. Enligt Ronnys åsikt borde han straffknullas av tio amerikanska fänkelsenegrer. Men sporten var ju alltid sporten. Visst var det vinter nu och den enda fotboll som visades var Zlatans missar i någon spagetti- liga. Han blev förbannad när man ägnade Annika Härenstam tio minuter av värdefull sändningstid. Moderatbandy borde förbjudas och alla golfare giljotineras. Christina satt på en stol och åt jordnötter.
”Fan va tjock du håller på å bli. Sluta med de där jävla nötterna…” väste Ronny. Hon ryckte till och ställde ifrån sig skålen. Ronny tog en näve och stoppade i munnen men släppte inte TV:n med blicken. Nu var det någon jäkla backhoppning och någon norrbagge som vann i vanlig ordning. Ronny var färdig med ölen.
”Christina, kan du hämta en till e du snäll, jag kollar ju på TV.” sa han vänligt. Christina tvekade ett ögonblick men hämtade en ny kall öl ur kylen.

Sporten var slut och på tvåan började någon fransk film. Han muttrade något om mening med public service, men samtidigt hade han sagt upp Viasat eftersom de ändå bara visade skit.

Ettan hade något annat djupt om kvinnor och fyran visade en collagefilm. Christina log och sa.
”Kan vi inte titta på den?” Ronny skakade på huvudet. ”Jävla bimbo.” tänkte han för sig själv, sen sa han det.
”Jävla bimbo!” Christina satt tyst. Han kände att det började rusa runt i skallen på honom. Han tog en öl till.
”Har du inget bättre för dig än att sitta och lägga patiens på datorn?” Christina satt tyst.
”Va i helvete, jag jobbar hela dagarna och du bara sitter där och degar ut allt mer. Du är ju så fet att jag vet ej fan…” Christina satt tyst och såg ner i bordet. Hon skakade, hon visste att nu…

Ronny gick in i deras gemensamma sovrum. Han satte sig på sängen och drack ur ölen. Sen tog han av sig byxorna och skjortan och drog på sig en ny ren t-shirt. Han drog av sig sockorna och kliade sig på pungen. ”Jävla kärring!” tänkte han, sen sa han det.
”Jävla kärring! Du har blivit tjock sen vi fick Sonja. Men de är bara skitsnack det där. Du sitter ju hemma hela dagarna.” Det kokade i honom nu, det värsta var att hon inte svarade. Förr hade hon börjat gråta. Hon var säkert otrogen, det skulle inte förvåna honom. Men vem skulle vilja ha en fet kossa som hon tänkte han, sen sa han det.
”Jag tror du är otrogen, vem vill ha en fet kossa som du?” Då, för första gången svarade hon.
"Jag är inte otrogen!” Den tog, tänkte han, undra varför, kanske är hon otrogen?

”Vem är det?” han kom ut i köket. Han rörde sig långsamt, vaksamt, som ett rovdjur. Han var ett rovdjur, han jagade något. Det gick runt i huvudet på honom, Ronny var full och han kokade för att han var så förbannad.
”Vem är det?” upprepade han. Hon skakade på huvudet, förtvivlat och ostadig på rösten svarade hon.
”Ingen!” nu blixtrade det till för ögonen på henne. Han hade gett henne kvällens första slag. Med baksidan av handen smällde han henne rakt över ansiktet.
”Din jävla hora.” röt han. Han slog henne igen, och igen. Hon blödde från läppen, men hon grät inte, hon stirrade på honom med blå, förfärade och skräckslagna ögon. Då, kände han att han kunde slå ihjäl henne ikväll. Han hatade henne så innerligt. Så han slog henne igen. Den här gången tog han tag i hennes blonda lockar och dunkade hennes huvud mot väggen.
”Din feta jävla kossa!” nu låg hon på golvet. Ronny lugnade sig och tog en öl till ur kylen som han öppnade.
”Res på dig, kärring!” Christina hade rest sig upp på knä men var fortfarande framåtlutade och kände på sin blödande läpp. Ronny gick fram tätt intill henne och nuddade vid henne med sina bara ben.
”Ja men res på dig sa jag!” han vände på ölen och började hälla den över hennes kropp. Nu skrek han.
”Res på dig!” det gjorde hon inte så han sparkade henne hårt på revbenen. Luften gick ur henne och hon låg skakande och gråtande intill väggen. Ronny slängde ölen i väggen bakom henne. Sen tog han sin tallrik och skickade den samma väg, sedan glaset och sist kastrullen med spagettin. Christina skyddade sitt huvud med sina armar. Hon grät tyst och skakade. Ronny fräste till när han sprang fram till Christina och tog hennes armar. Han drog upp henne i halvsittande ställning, en örfil till, bara för att få uppmärksamheten. Han kom inte på något att säga. Han ville bara att hon skulle titta honom i ögonen och gråta. Bara något som visade att hon fortfarande brydde sig om honom. Ett enda litet tecken på att hon brydde sig vad han gjorde med henne.

Armarna var låsta i ett järngrepp, hon satt tyst samtidigt som några tårar trillade ner för de runda kinderna. Hon stirrade på kastrullen med spagetti. Kastrullen var bucklig och spagettin som blivit över var utspridd över hela köksgolvet, hon var täckt med långa, klibbiga vita trådar.
”Res dig!” Ronny skrek så att väggarna skakade. Han örfilade henne en gång till. Sen släppte han hennes armar och började slå henne med knytnävarna. Hon försökte skydda sig men det var lönlöst. Hennes blick var fast på kastrullen.

Ronny hade gått och lagt sig. Han snarkade högt från sovrummet. Christina stod framför badrumsspegeln och plåstrade om sig själv. Hon kunde inte gråta längre, tårkanalerna var helt enkelt igensvullnade av slagen mot hennes ansikte. Hon blödde kraftigt från ett sprucket ögonbryn. Hon gjorde sitt bästa för att med tejp och plåster stoppa blodet. Ikväll skulle hon städa efter Ronny. Hon skulle plocka upp spagettin och skärvorna, hon skulle slänga kastrullen och skura upp blodet. Sedan skulle hon duscha och lägga sig bredvid Ronny i deras gemensamma säng. Hon skulle sova tungt den natten, hon skulle ta två värktabletter och en sömntablett.
I morgon kommer Ronny att gråta över vad han har gjort, hon kommer att förlåta honom och grannarna har inte märkt någonting…

Dem som blev över: En liter glass

Katrin satt på stenen vid elljusspåret. Hon har fått försprång även om det aldrig hjälper. Nu sitter hon och pustar efter bara hundrafemtio meter. Gympaläraren, Karin, ger en del barn försprång, för att alla skall komma i mål samtidigt säger hon. I själva verket är det för att de duktiga skall få någonting att jaga ifatt.

Katrin sitter på sin sten när hon hör de första komma. Det är fotbollskillarna, som vanligt. De skrattar när de ser henne och hälsar, nästan artigt. Fast med det vanliga hånflinet. Kanske borde hon vara glad, de hälsar ju aldrig annars. Det brukar bara knuffas och säga att hon är i vägen. Sedan kommer de flesta andra i klassen i en klunga. Snart kommer de ifatt Ulrika och Stefan. De springer aldrig mer än de första hundra meterna, sedan går de och pratar med varandra. Men inte med Katrin, för de är inte som hon, de är inte fetton.
Så Katrin brukar stanna och vila vid samma sten varje gång. Där grusvägen tar slut och stigen tar vid. Stenen har ramlat ner från den gamla gärdsgården och är nästan bekväm att sitta på när man har kutat som en galning i hundra meter. Stigen fortsätter längs åkern och upp i skogen. Katrin ser på medan alla de andra springer förbi i färgglada träningskläder. Hon säger ingenting till någon, och de flesta låtsas inte ens se henne.
Slingan är 3,5 kilometer lång. Men Katrin har aldrig sprungit den. Hon försökte klara hela distansen en gång, men det gick bara inte. Hon missade bilden och Karin kom och letade efter henne.

Där kommer Per stånkandes. Han är alltid sist, men han får inget försprång. Kanske för att han faktiskt springer hela vägen. Nu är Katrin inte andfådd längre och hon vinkar till Per som bara springer förbi och försvinner upp i skogen. Hon väntar i en minut till innan hon reser sig och följer stigen en bit. Några meter från gärdsgården kan man gå rakt upp i skogen. Det är en jobbig backe först, men efter den så är det några minuters promenad innan man kommer fram till mål. Hon kan inte sitta kvar vid stigen hur länge som helst, det kan hända att Karin kommer ner till lärarnas rökruta som ligger vid skolan och därifrån kan man se upp på stigen. Så Katrin skyndade sig upp för backen. Vilket innebar att hon fick vila vid en annan sten i säkert tio minuter innan hon fick tillbaka andan.
Hon tyckte om att sitta där i skogen där ingen kunde se henne. Hon kunde vara ifred och tänka på saker som hon tyckte om. Synd bara att hon inte hade något att tänka på. Hon plockade upp några tallkottar och kastade dem på ett träd för att se dem studsa, allt bara studsar av.
Ett par minuter senare hör hon de första springande stegen och lägger sig ner bakom stenen. Tio sekunder senare kommer den första fotbollskillen springande, det var naturligtvis Henrik och tätt i hälarna kom Daniel som håller på med orientering. Här måste hon vänta tills alla har sprungit förbi, annars kommer de att avslöja henne. Katrin har redan gjort det bekvämt att ligga där. Det var i höstas när hon upptäckte genvägen som hon slängt undan alla grenar och sopat fint med lite granris. Det verkade som om Anders tränat hela vintern eftersom han låg bra till. Katrin tror att han tränar hockey.

Det var Cecilia som ledde över tjejerna. Cecilia var ok, hon retades aldrig och var snäll även om hon inte pratade med Katrin. Cecilia spelade också fotboll och var jättesnabb, säkert snabbare än flera av fotbollskillarna, men hon lät dem nog vinna. För killar är ju sånna, de måste ju vinna till varje pris.
Katrin måste vänta i en kvart innan Ulrika och Stefan kom promenerandes. De pratade om Sofie. Det var så uppenbart att Stefan var kär i henne.
”Seriöst! Sofie!” utbrast Ulrika.
”Tyst!” väste Stefan. ”Hon komer ju höra om du gapar så!”
”Du kommer aldrig bli ihop med Sofie.” Ulrikas skratt lät var liksom kuttrande.
”Vadå! Du kan väl prata med henne?”
”Vad tror du händer när jag har pratat med henne då? Blir ni bara ihop då eller?”
”Jag vet inte. Kan inte du fråga chans?”
”Du är ju dum i huvet! Vi går ju i åttan nu. Sånt gjorde man ju i sjuan!” Ulrika skrattade och de passerade Katrins gömställe.
Katrins hjärta hade nästan slutat slå medan hon tjuvlyssnade. Det gick kick genom hela kroppen av spänning. Hon är inte intresserad av vare sig Stefan eller Sofie eller någon annan heller för den delen. Men hon hade aldrig hört skvaller förut.

Nu satt Katrin på stenen igen och väntade. Det måste gå minst tio minuter till, helst en kvart innan hon går bort till gymnastiksalen, annars fattar de något. Det var bäst att komma så sent att alla andra redan bytt om och stod i duschen när hon kom dit. Då slapp hon se alla smala kroppar och stora bröst som det kändes som alla andra tjejer hade fått. Hennes egna verkade inte mycket ut för dagen. Hon försökte tänka på något där hon satt och väntade, men det var så svårt. Hon studsade lite fler kottar mot trädet. Hon skrapade i med foten i marken så att det blev mönster och efter tio minuter bestämde hon sig för att det hade gått en kvart.
Vid gymnastiksalen stod Karin med tidtagaruret.
”Bra! Nu kan du gå in och duscha med de andra!” Sa hon torrt och noterade Katrins årsbästa, 65 minuter.

I omklädningsrummet är det full verksamhet. Det fnittras och pratas. Men när Katrin kommer in har de flesta tagit på sig vanliga kläder och ska precis ta på sig skorna.
”Kommer du redan!?!” skriker Madelene. Madelene skriker alltid allt hon säger. Hon menade det inte vänligt och några av tjejerna skrattar elakt. Katrin säger ingenting, stirrar ner i golvet med en underlägsen hållning och sparkar av sig skorna.
”Det gick väl fort att rulla i nerförsbackarna!” fortsatte Madelene. Cecilia skyndar sig at ta på sig skorna och går ut, ensam för ovanlighetens skull.
Enda gången tjejerna pratade med Katrin var när de mobbade henne eller försökte lura in henne i någon förnedrande fälla. De var aldrig så direkta som killarna, bara Madelene som brukade leda talkören.
Tjejerna tog på sig skorna, det var boots som gällde nu. När de gick ut skrek Madelene till de andra tjejerna.
”Hon genade säkert!”

Hon kom för sent till Bilden. Det spelade ingen roll, hon kunde inte rita ändå. Det enda hon var bra på var matte. Det var det enda i skolan som var roligt. Det var hennes privata hämnd. Hon var bäst av alla i klassen på matte. Det var bara hon och Olof, matteläraren, som visste det. Men i hemlighet vinner hon.
Bildlektionerna är tråkiga, Liz, bildläraren vill bara att de skall måla stilleben. De värsta med bilden är att det är så rörigt i klassrummet. Madelenes pojkvän Kristian går jättenära med ett stort glas blågrönt vatten. De målar med vattenfärger. Kristian knuffar till Katrin jättehårt, en kaskad blågrönt vatten sölar ner Katrins vita blus.
”Vad fan se dig för!” vrålar Kristian. ”Se nu vad du har gjort!” Det går runt för Katrin som inte vet vad hon skall ta sig till, hennes finaste skolblus är förstörd.
”Jävla hora! Fan säg nåt!” Skriker Madelene. Katrin svarar snyftande så tyst att hon knappt hör det själv. Kenny tar en bild med sin mobiltelefon.
”Förlåt…” Hon brister ut i våldsam gråt. Hennes blus är helt förstörd.
”Säg förlåt!” Skriker Kristian som inte hört någonting och slår henne på axeln. Nu går Liz emellan.

”Nu får det vara nog!” Hon nästan gormar och hon är så arg att hon är helt röd i ansiktet. ”Ut!”. Liz pekar på dörren. Kristian blänger trotsigt på henne men lyder långsamt.
”UT !” vrålar Liz igen. ”Och ni med!” De andra bara skrattar, tydligen är det roligt att läraren är arg. Liz är så arg att hon bara vill dränka ungarna i smutsvatten men hon kan inte ens säga till dem vilka skitungar de är. Hon spänner ögonen i dem och pekar på dörren. Skrattet dör bort och barnen drar sig mot korridoren.

Katrin är otröstlig. Hon ligger lutad mot bänken och storgråter.
”Det är ingen fara.” viskar Liz och stryker Katrin över hennes blonda hår. ”Det är bara vattenfärg, det går bort.” Katrin bara gråter och skakar på huvudet.
”Jodå!” säger Liz tröstande. ”Kom ska du få se.” Liz tar försiktigt ett famntag om Katrin och leder henne bort till vasken.
”Såja, det är ingen fara, vi fixar det här.” Liz sätter på kranen och vrider på värmen. ”Du måste nog ta av dig blusen.” Katrin kan inte sluta gråta. Snälla inte det! Då kommer hon se hur tjock jag är, tänker hon.
Liz får på något sätt av Katrin blusen och håller den under vattnet samtidigt som hon skrubbar försiktigt. Katrin gråter fortfarande och stod huttrande med armarna om sig.
”Vi hänger upp den inne i torkrummet en stund.” Liz hänger upp blusen och kommer tillbaka med en målarrock. ”Här. Så slipper du frysa.” Katrin torkar tårarna och drar på sig målarrocken. De sätter sig vid det stora bordet. Liz tittar oroligt på Katrin som bara stirrar ner i bordet.
”Mobbar de dig alltid så här?” Katrin skakar tveksamt på huvudet, hon ljuger. ”Har du pratat med mamma och pappa om det här?” Katrin nickar, hon ljuger. Liz vill säga några uppmuntrande ord men kommer inte på de rätta.
”Vill du att jag ska ringa någon så att de kan komma och hämta dig.” Katrin sitter tyst en stund. Sedan nickar hon.
”Ska jag ringa din mamma?” Katrin nickar och försöker hålla tillbaka tårarna.

Mamma Jeanette hämtar Katrin med en ren och torr blus. Mamma har egentligen inte tid, hon skall vara tillbaka på hemmet innan halv fem. Så de kör direkt till pappa Rolands lägenhet inne i stan. Han skulle inte vara hemma innan sju men Katrin brukar vara hos sin pappa på helgerna. Jeanette frågade inte vad som hade hänt med blusen. Hon sa bara:
”Det gör inget, det går bort i tvätten, kom nu hjärtat!” I bilen pratade hon bara om hur mycket det var på jobbet just nu.

Det värsta var att det hade varit en helt vanlig skoldag. Nu var det fredag och hon behöver inte möta sina klasskamrater förrän på måndag. Att komma hem till pappa var som att komma till en fristad. Det var så skönt att byta om till mjukisbyxorna, krypa ner under en filt, titta på film och äta glass. Hon tog fram ett paket glass ur frysen, chokladfudge. Pappa visste vilken glass hans dotter gillade. Hon tog den första skeden innan hon gled ner i soffan. Hon skulle titta på Harry Potter- filmen. Så tog hon en andra sked.
”Tänk att en liter glass kan göra mig lyckligare än någon människa kan…”

© Text och Bild, Mattias Poulsen, 2007

Fotorepotage: Sillfiskarna

Arbetsdagen börjar när solen går upp. De första länkarna glider lätt ner i vattnet. Sakta sjunker näten till botten. ”Vi får ingenting på förmiddagen utom huvuden. Men eftermiddan har sälarna ätit sig mätta. Det är socialarbete vi utför här.”

Mitt i Onsalafjorden sätter två sillfiskare sina nät. De två hundarna gnyr oroligt inne i kajutan, de får inte komma ut, de kan fastna i näten och dras ner i havet. ”Där e säljäveln!”

En ynka sill är fångad på förmiddagen. Men det är bara att dra och sätta näten igen. Båten puttrar över ett av näten som ligger på bottnen. Den äldre av de två fiskarna utbrister ”Titta! Det är fantastiskt!” På ekolodet ser man hur nätet är helt fullt. ”Det är inget, jag känner det på mig...” säger den yngre. Nätet var fullt med tång och maneter.

Två länkar senare. ”Jag känner på mig att den här gången får vi sill.” De lyckas fylla den första korgen. ”Jag hatar att jag är så skrockfull, men jag känner på mig sånna här saker, bättre än ekolodet.”

Båda hundarna är med idag Turbo och hans son Tornado. De älskar att vara på havet men de hatar kajutan. Idag är det en främmande man som styr båten, det gillar de inte. ”Debatten var så pinsam, det var som om Sahlin och Reinfeldt tävlade om att vara mesigast.” Politik och dikter är ett sätt att fördriva tiden.

Den äldre fiskaren ringer sina fiskarkompisar inne i hytten. Den yngre ligger och vilar på ett av näten. ”Sillfisket är det glidigaste fisket som finns!”

© Text och Bild, Mattias Poulsen, 2007